Att Odla ”Mite-Fighting-Bees”

Att Odla ”Mite-Fighting-Bees”.

Sammandrag av Randy Olivers artikel i American Bee Journal januari 2007.

Visst är det tröttsamt att ständigt se sina bin plågas av varroakvalster. För att få en ändring av allt detta så var mitt första steg att upphöra med att behandla kvalsterkänsliga samhällen med syntetiska kemikalier. Det blev dyrt! Bisamhällen dog till höger och till vänster. Men tack vare anlagen hos utvalda drottningar, motståndskraftiga mot varroakvalstret och dess följdverkningar, så ser mina bisamhällen bättre ut än vad de gjort på mycket länge. Varje låda är full med bin.

Så börjar man . . .

För ett tag sedan frågade en biodlarkamrat mig varför de där förb-de vetenskapsmännen inte hade hittat på en kur mot varroan ännu. Jag svarade: Det har de gjort, Marla Spivak har för länge sedan sagt åt oss biodlare att sluta hålla bin vid liv med hjälp av kemiska preparat. Vi har ju sett hur kvalstren utvecklar resistens mot det ena preparatet efter det andra. Bin kommer att göra exakt samma sak i förhållande till kvalstret om vi bara låter selektionstrycket utöva sin påverkan. (D.v.s slutar bekämpa, övers. anmärkning)

Jaså, verkligen? Hur långt skall det då behöva gå innan alla inser att det är så det ligger till? Ja, vi kanske inte behöver vänta så länge till. De flesta vetenskapsmän är ganska luttrade när det gäller att hitta effektiva preparat mot varroan. Några nya preparat är på ingång, men i allmänhet säger nu vetenskapsmännen att det är dags att hitta på något annat än att ”slänga in en kvalsterbomb” en gång om året tills det inte går längre. Istället bör man bedriva en ”smart biodling” med utgångspunkt från bin som själva på något sätt kan motarbeta varroan, även om de i början skulle behöva lite hjälp från oss biodlare.

Den ursprungliga värden till Varroa destructor, Apis cerana, har utvecklat en rad motståndsmekanismer mot kvalstren. Främst gäller det putsningsbeteende, utrensning av infekterat yngel och ”drönarfällor”. Dessa egenskaper tillåter visserligen ett kvalstertryck, men bara på en låg nivå. Till en början fanns väldigt få tecken till liknande egenskaper hos Apis mellifera när våra bin utsattes för kvalstret, men nu för tiden syns olika motståndsegenskaper allt oftare.

Utan människans inblandning skulle de flesta bisamhällen snabbt ha omkommit, men de få överlevarna skulle också snabbt ha återtagit terrängen. En sådan utveckling kändes oacceptabel. De flesta biodlare skulle ju bara ha en spillra av sina bisamhällen kvar (som jag själv när kvalstret först slog till). Man tog då till kemikalier av olika sorter, och det verkade fungera till en början. Som det visade sig så innebar det i verkligheten att vi höll undermåliga bin under armarna, samtidigt som vi utvecklade superkvalster.

Vildbisamhällen försvann också till stor del. Man kunde ju tycka att de borde kunnat utveckla tolerans mot kvalstret, de utsattes ju inte för någon bekämpning av något slag. Nej, det är sant, men när luften översvämmades av drönare från bisamhällen som hade preparat att tacka för sin överlevnad, och när dessa bisamhällen spred svärmar som, överfyllda med kvalster, kollapsade till höger och vänster, då undergrävdes den naturliga selektionsprocessen.

Detta leder till en mycket viktig insikt:
Om du inte är en del av lösningen, så är du en del av problemet. Varje gång som du släpper ut drönare eller svärmar från bisamhällen som har preparat att tacka för sin överlevnad så hindrar du den naturliga selektionsprocessen mot toleranta bin.

Använd kvalstertoleranta bin

Så vad ska man göra? Gynna endast bin som företer tolerans, antingen genom att köpa från någon biavlare som framställer sådana, eller genom att påbörja din egen selektionsprocess. Det finns ett antal biodlare världen över som gör just detta, många med avsevärd framgång, i både små och stora biodlingsföretag.

I USA finns också ett antal forskare som utför det mödosamma arbete som en selektionsprocess under kontrollerade former innebär; Steve Taber, Marla Spivak, John Harbo, Jeff Harris, Sue Cobey, Latshaw och McAdams och Tom Rinderer för att nämna några. Biodlare också hängivna detta arbete är bl.a. Dan Purvis, Dan Weaver, Kirk Webster och Joe Waggle. Det finns fler, många fler.

Överraskande nog efterfrågas inte i första hand tolerans mot kvalstret av drottningodlarnas kunder. Detta kan bero på att de första generationerna av bin som bättre motstod kvalstret närmast var avsedda som avelsdrottningar för fortsatt urvalsarbete. Kunderna trodde dock, fast de upplystes om tingens verkliga ordning, att paradiset redan var här. De blev besvikna då deras förväntningar inte riktigt uppfylldes, och ”resistenta bin” kändes plötsligt inte så intressanta längre.

Ett annat skäl till att intresset för ”resistenta” bin varit lägre än vad man kunnat förvänta är myten om att de aktiviteter som gör att bina håller varroan stången, går ut över produktiviteten, att de samlar mindre honung helt enkelt. Denna farhåga har aldrig gått att verifiera, tvärtom så uppvisar resistenta/toleranta bin i de flesta fall en högre produktivitet.

Avla toleranta bin

Denna artikel handlar inte om drottningodling, det får vi förutsätta att du kan. Vad som istället måste komma i fokus är hur man selekterar för ökad motståndskraft mot varroan, för ökad tolerans. Du kan leta efter ”överlevare”, och sedan odla endast från dem. Detta gjordes av John Harbo och Jeff Harris (och även av Erick Erickson, översättarens anmärkning), som efter en del initiala missförstånd kunde konstatera att de toleranta bina aktivt rensade ut yngelceller där varroan förökat sig. Denna (arvbara) egenskap kallas av forskarna numera för VSH, Varroa Sensitive Hygiene ung. varroakänslig städförmåga. (Märk väl att denna städförmåga inte är densamma som den som mäts med hjälp av nålsticksmetoden eller frysmetoden, Hygieniskt Beteende HB, översättarens anmärkning.) Det verkar tydligt att denna egenskap förekommer hos alla mer eller mindre toleranta bistammar världen över. En ytterligare bonus är att VSH är verksamt även mot andra yngelsjukdomar som yngelröta och kalkyngel.

Varroa Sensitive Hygiene (VSH)

VSH-bin tillämpar en enkel taktik mot kvalstret, de öppnar helt enkelt de yngelceller där varroans fortplantning äger rum och slänger ut kvalstren, med eller utan yngel. Första gången jag såg denna företeelse trodde jag först att mina bin drabbats av en ny yngelsjukdom. Snart nog insåg jag att jag bevittnade VSH-beteende i praktiken. Du kan leta efter blottlagda puppor med purpurfärgade ögon, eller efter till synes friska vita puppor som avlägsnats från sina celler. Ett flertal mycket initierade biodlare har rapporterat om just detta fenomen i åratal (se även den s.k. ”Förstudien”, utgiven av SBR 2004, översättarens anmärkning).

Min personliga erfarenhet var den att de första VSH-drottningarna var så oerhört inavlade att bisamhällena utvecklades mycket dåligt, och bina blev benägna att byta ut dem. Nu är detta inte längre ett problem. För två år sedan beställde jag en inseminerad drottning (Minnesota Hygienic X VSH) från Glenn Apiaríes. Hon var den bästa sedan före varroan, hon är min ”Dröm-Drottning”, helt enkelt. Detta samhälle har inte behandlats på två och ett halvt år i en överlevnadstestbigård där andra bisamhällen kollapsar till höger och till vänster. Kvalsternivån är försumbar. Hennes döttrar, som friparades, blev drottningar i de friskaste, starkaste och mest produktiva bisamhällen som jag någonsin har sett.

Naturligtvis har jag odlat massor av döttrar från min ”Dröm-Drottning”. Bin som dessa är framtiden för oss biodlare, ja för hela vår näring.

Jag hör hur en del skeptiker säger; ”Ja, så där tänkte vi ju när Apistan fortfarande var

verksamt, och vi vet ju hur det gick”. Sant, men då förstår man inte riktigt vitsen med en genetisk lösning på problemet. Ett preparat kan ju inte utvecklas tillsammans med kvalstret, men biet kan, som en levande organism, parera kvalstrets utveckling. VSH är ett mäktigt vapen, men biet har flera egenskaper i beredskap…

Andra potentiella mekanismer mot varroan

Här är några ytterligare egenskaper som man kan förvänta sig att finna i binas verktygslåda. De kommer i någorlunda ordning efter betydelse.

1. Andra hygieniska beteenden, exempelvis Hygieniskt Beteende (HB), se ovan.

2. Putsningsbeteenden

3. Motståndskraft mot olika typer av virus

4. Bättre allmänt immunsystem

5. Kortare täckningsperiod (avseende ynglet)

6. Dämpad drönarproduktion

7……

Det finns, utöver dessa, en rad av mer eller mindre väl underbyggda teorier om hur bina kan dämpa kvalstrens framfart. Det kan handla om biokemiska motståndsaktiviteter, tjockare drönartäckning, etc etc. Vi har förmodligen ännu bara skrapat på ytan.

Samtidigt som vi tillåter närvaron av ovanstående företeelser så är det viktigt att vi fortsätter att främja de sedvanliga egenskaperna som vi eftersträvar hos våra bin. Jag tänker då på stark yngelsättning, lugnt temperament, hög avkastningsförmåga och motståndskraft mot övriga sjukdomar. Det finns gott om utmaningar för oss biavlare.

Det blir svårt att få med alla ovan nämnda egenskaper, man får kanske nöja sig med en kombination av några av dem. Vilken kombination är då bäst, och hur uppnår man den? Naturen använder ”trial and error” och flera generationer under vilka några gener och genkombinationer får vika för andra, bättre lämpade, sådana. Precis som det finns flera olika recept för ”den godaste chokladkakan”, så finns det flera olika recept för ”det perfekta biet”. Under alla förhållanden så kan vi, utan förbehåll, stödja biavlare som Sue Cobey och John Glenn, som hängivet vidmakthåller genetiska resurser för att andra odlare skall kunna använda dessa i experiment av olika slag, t.ex varroatolerans.

Genetisk variation i våra bistammar

Vi har ett problem. Vi har förlorat mycket av den genetiska variationen som ursprungligen fanns i våra bistammar. Den genetiska variationen kan sägas utgöra den lista över tillgängliga ingredienser som står till buds när evolutionen anpassar en art till den faktiska omgivningen (t.ex. kvalster, översättarens anmärkning), eller när vi biodlare vill förändra våra bin genom artificiellt urval.

Den genetiska basen (variationen) kan förändras på flera olika vis. Ett område (en nation ex.vis) kan stänga sina gränser för inkommande nytt material. USA stängde sina gränser 1922, och då fanns sju av världens 26 underraser av Apis mellifera i landet. De kommersiella stammarna baseras på endast tre av dessa.

Sjukdomar och epidemier kan decimera bistammarna. USA förlorade 70% av sina bin 1984 när trakékvalstret började härja i landet, och tappet blev än värre när varroakvalstret kom strax efter.

Alltför stark centralisering, som utestänger mycket material från reproduktionen, kan bli förödande. I mitten av nittiotalet stod endast 603 drottningodlare för en tredjedel av landets kommersiella drottningproduktion.

Inskränkningar av denna typ i den genetiska variationen kallas genetiska flaskhalsar, och de får den effekten att kommande generationers genetiska verktygslåda blir väsentligt mindre till sin omfattning. En del odlare/forskare försöker föra in nytt material (Sue Cobey, Tom Rinderer), medan andra söker sitt material bland de vilda bina (Joe Waggle), i hopp om att dessa bin företer egenskaper som saknas bland de kommersiella bina. Alla aktiviteter som främjar genetisk variation är, rent principiellt, till nytta för våra möjligheter att möta framtidens utmaningar.

Variation inom bisamhället

En mycket viktig aspekt på bisamhällets beteende och förmåga att hantera sjukdomar och predatorer är att bisamhällets arbetsbin består av ett antal olika underfamiljer. Alla arbetsbin har samma mor (drottningen), men varje underfamilj har sin egen far (drönare). Som vi vet så parar sig drottningen, under naturliga betingelser, med många drönare. (Minst 15-20 stycken, nya uppgifter anger ännu fler, översättarens anmärkning). I varje bisamhälle kan alltså finnas en grupp av systrar som är speciellt bra på att samla honung, en annan grupp som är speciellt bra på att rensa ut kvalster (VSH), en grupp som rensar ut yngel som är sjukt (HB), ytterligare en annan grupp som är bäst på att bygga vaxkakor, o.s.v., o.s.v. Tillsammans bildar de en funktionell enhet som är överlägsen varje enskild systergrupp i sig. Man har i vetenskapliga undersökningar kunnat slå fast att drottningar parade med många drönare bättre motstod amerikansk yngelröta, än drottningar som var inseminerade med endast en drönare (Tarpy and Seeley 2006). I naturen finns en strävan efter flerfaldiga parningar, som då garanterar förekomsten av så många ”faderslinjer” som möjligt.

Min ”Dröm-Drottning” skötte sig, som sagt, mycket bra. Förmodligen hade hon en ”gruppmix” som gränsade till det optimala. Insikten om det ovan nämnda fick mig att fundera över om avelsarbetet kunde anpassas till dessa omständigheter, att olika, väl övervägda, korsningar kunde ge en slutprodukt som klarade högt ställda krav. (Detta är komplicerade resonemang som ligger utanför avsikten med denna sammanställning, översättarens anmärkning).

Utveckla dina egna bin

Du kan naturligtvis öka toleransen mot varroa hos dina bin genom att köpa avelsdrottningar av någon annan, men du kan också utveckla din egen, lokalt anpassade, bistam. Överlevande vildbisamhällen är då av särskilt intresse. Detta har förtjänstfullt utvecklats av Erick Erickson m.fl. Producing Varroa-tolerant Honey Bees from Locally Adapted Stock: A Recipe www.beesource.com/pov/usda/varroatolerance.htm

I England arbetar Roger Dewhurst med att öka inslaget av bin som rensar kvalster och dessutom biter dem, www.kilty.demon.co.uk/beekeeping/improvement.htm

Några forskare/biodlare, bl.a. John Kefuss och Steve Taber, kan vara rent brutala och låter bina i särskilda överlevnadsbigårdar leva eller dö bäst de vill. Kefuss rekommenderar att man startar med bin som klarat av att rensa frysdödat yngel på ett bra sätt. Man har också, för att skruva upp det hela ytterligare, tillsatt ytterligare kvalster i avsikt att selektera fram den absoluta gräddan.

Jag påbörjade själv en sådan process, men avbröt när pollineringspremierna översteg 150 USD förra året, och gav mina bisamhällen en ”mjuk” behandlingsomgång. Detta fick mig att inse att man knappast kan förvänta sig riktigt bra ”överlevnadsdrottningar” från västra USA (där mandelträdsodlingarna styr marknaden för pollinering, översättarens anmärkning). Bara i östra USA kan odlarna unna sig att låta hela bigårdar krascha på grund av varroan.

En sorts kompromiss praktiseras av många biodlare, som innebär att man bara hjälper bina någon enstaka gång om året. Exempelvis kan man ge dem en dusch med oxalsyra om hösten, och sedan bara odla på de som klarat sig bäst fram på vårkanten.

Personligen gör jag nedfallsprov i augusti på alla starka och produktiva samhällen, och avgör då vilka som skulle kunna användas till fortsatt avel. Bara de med mycket låga kvalsternivåer kommer då i fråga. Ytterligare kontroller görs för att kontrollera att hälsotillståndet inte var en tillfällighet. Alla samhällen som klarar denna bedömning får sin drönarproduktion främjad. Bara motståndkraftiga drönare bör ju få befrukta traktens ungdrottningar. Övriga bisamhällen utsätts för drönarutskärning, drottningarna dödas och samhällena delas upp till småsamhällen för att utöka mina bigårdar. Några ytterligare drottningar från Glenn Apiaires eller någon annan pålitlig toleransodlare brukar jag också köpa, för den genetiska variationens skull.

Bestäm själv

Nu är våren här, och nu, om inte förr är det dags att planera biodlingssäsongen. Om du vill ta tag i toleransfrågan så är första steget att börja med bin som redan är toleranta. Om du är tillräckligt duktig, är beredd på lite arbete och kan tänka dig att låta många av dina bisamhällen dö, så kan du börja från början (se ”Förstudien”, översättarens anmärkning)

Om du tänker dig att köpa toleranta drottningar, så fråga säljaren vilka åtgärder han eller hon vidtar mot varroan för att hålla bina vid liv. Du kan också fråga hur länge hans/hennes bin har hållit sig vid liv utan att de har behandlats. Här är en internetsight med en lista på (amerikanska) drottningodlare som kan tillhandahålla toleranta drottningar; http://members.aol.com/queenb95/queenproducers.html

Glenn Apiaries - MN Hygienic Italian, SMR/ VSH, Russian, Carniolan, Cordovan
Harper's Honey Farm - Russian
Honey Bee Insemination Service - New World Carniolan
Ohio Queen Breeders - Carniolan, Cordovan
Purvis Brothers Apiaries - Italian
Strachan Apiaries - New World Carniolan

Du som konsument har makt att påverka marknaden och därmed även den genetiska strukturen på våra (amerikanska) bistammar.

En varning är på sin plats. Det krävs mer än blott och bart ett byte av drottningar. Tänk på att du fortfarande måste dras med drönare som hålls vid liv med hjälp av preparat av olika slag. (Det spelar ingen roll om de är syntetiska eller inte, översättarens anmärkning). Och glöm inte de extra påfrestningar som omvärldens kollapsande bisamhällen utgör. Reinvasionen blir kraftfull! Det tar tid att ändra den genetiska strukturen i ett område, särskilt om alltför många envisas med att behandla med preparat. Vid ett givet läge ”välter” dock allt över till det positiva, då de toleranta bisamhällena kommit i majoritet, och kvalstren från de övriga inte längre blir tillräckligt många för att kunna ställa till det för er som valt den ”naturliga”, genetiska vägen mot en biodlingsframtid utan kvalsterproblem.

Det är också ovisst om köpedrottningar är anpassade till förhållandena i just ditt område. ”Ryska” drottningar, t.ex., övervintrar i små samhällen och kan inte erbjuda en stor bistyrka i februari. Andra exempel finns förstås också.

Förvänta dig alltså inte ett mirakel! Men kom också ihåg att våra bin inte omedelbart behöver vara 100% resistenta. Även bin som klarar långa intervall mellan behandlingarna är värdefulla. Du kommer förmodligen initialt ändå att behöva ge dina bin ett handtag i kampen mot varroan, och då är det värdefullt att kunna ha en klar uppfattning om kvalsternivåerna. Vi skall se på metoder för att mäta nivåer, och vilka behandlingar som kan komma ifråga, i kommande artiklar.

Per Ideström, Ulricehamn per.idestrom@naturligbiodling.se

Tillbaka till sidan ett.