Dr. Wyatt A. Mangum; Fjärde årliga rapporten från hans toleranta bigårdar i North Carolina
För åttonde året i rad lever och frodas Mangum´s bin i North Carolina trots ständigt sällskap av Varroa destructor. Under hela denna tid har ingen behandling förekommit. Vid olika tillfällen, bland annat vid Föreningen NordBi´s årsmöte i Umeå häromåret, har jag rapporterat om Wyatt Mangum´s mycket intressanta biodling i Virginia och North Carolina. Hans verksamhet riktar fokus på många betydelsefulla detaljer och sammanhang. Vi kan alla lära mycket av honom och hans tankegångar. Mangum är doktor i matematik vid University of Mary Washington i Fredericksburg, Virginia. Han har rapporterat om sina försök i American Bee Journal juni 2007, april 2008, januari 2009, och nu senast juni 2010. Mangum håller totalt ca 200 bisamhällen i TBH-kupor.
Så började det !
Som ni
kanske minns så uppstod en toleranssituation bland Mangum´s bin mer eller mindre
av
misstag. Mangum hade hållit bin i North Carolina sedan 1988, mest för
pollineringsändamål. Totalt hölls 60 samhällen på tre olika ställen. Ursprunget
till dessa bin var svärmar från tiden före varroans ankomst. Drottningarna i
dessa bisamhällen ersattes aldrig av inköpta avelsdrottningar, och behövdes nya
drottningar så togs celler från andra, starka samhällen i bigården.
I samband med att Mangum flyttade till Virginia infördes flyttningsrestriktioner avseende bisamhällen på grund av den mindre Kupskalbaggen. Bisamhällen fick inte längre flyttas över delstatsgränsen mellan Virginia och North Carolina. Mangum hade fått en ny tjänst i Virginia, och han fick många timmar att köra till sina bin i North Carolina. Tre timmar enkel resa.
Det orimliga avståndet gjorde att han beslutade att lämna dessa bin åt sitt öde. 2003 blev det första året utan behandling. Vid slutet av 2003 hade han förlorat hälften, 30 st, av sina bisamhällen i North Carolina till varroan. Under vintern skulle förmodligen resten stryka med. Kuporna kunde han ju hämta nästa sommar. Sånt är livet.
En överraskning
Våren 2004 surrade det fortfarande i kuporna, och under det året förlorade han endast fem bisamhällen. De övriga såg ut att frodas. Följande år, 2005, dog ytterligare några, men Mangum ersatte dessa med avläggare från dem som levde. Hösten 2005 invintrade han åter 30 bisamhällen. Ingen behandling hade skett sedan 2002.
Under 2006 gick fem samhällen under, och således invintrades 25 stycken. Mangum hade, fram tills nu, varit ovillig att öka antalet över 30 eftersom han då knappast skulle hinna med att kontrollera allihop vid ett och samma besök. Nu bytte han taktik. Allt han gjorde nu handlade bara om att ersätta döda samhällen genom att ta avläggare från de levande.
En egen population
Många av bisamhällena, som alla i allt väsentligt hade karaktär av vildbin, var starka tidigt på säsongen. Helt säkert svärmade många av dem varje säsong och bidrog till att ytterligare vildbisamhällen etablerades i grannskapet. Tillsammans med bina i Mangum´s egna bigårdar, bildade dessa en egen population. Antalet bisamhällen var således långt fler än de Mangum själv hanterade.
Verkligheten är mångfacetterad, och en mängd faktorer utövar sin påverkan. Ofta sker detta på ett sätt som kan vara svårt att överblicka. En sak som Mangum själv nämner, och som han tror kan vara av betydelse, är det jämna och goda drag av nektar från bomullsplantor som hans bin i North Carolina åtnjuter. På senare år har Mangum påbörjat motsvarande process i sina bigårdar i Virgina, där samma goda sommardrag inte råder.
Stöd för fortsatta studier
Wyatt
Mangum är förvisso såväl Doktor som Professor. Dock inte i entomologi utan i
matematik. Detta gör att han och hans resultat utan vidare kan negligeras av
forskarvärlden, trots att man borde kunna förvänta sig att alla Mangum´s
undersökningar genomförs med stor omsorg. Under alla år som jag tröskat igenom
artiklar och sammandrag av forskarrapporter har jag inte sett en enda hänvisning
till Mangum´s uppenbart framgångsrika projekt.
Däremot är han en uppskattad föreläsare, och han har under flera år fått ekonomisk hjälp av både Virginia State Beekeepers Association och California State Beekeepers Association för att kunna genomföra sina studier på de bin i North Carolina som utvecklat tolerans mot Varroa destructor. Kom ihåg att de dryga resorna, tre timmar i vardera riktningen, kostar både tid och pengar.
Något av det som han har undersökt är det Hygieniska Beteendet (HB), och förekomsten av Varroa Sensitive Hygiene (VSH). Genom att tillämpa frysmetoden, något Mangum gjort länge, kunde han konstatera att de bin som tagit sig igenom toleransprocessen i North Carolina uppvisar en högre grad av HB. Sammanfattningsvis kan sägas att bin som inte selekterats i detta avseende, naturligt eller artificiellt, uppvisar en grad av HB på 10%. Med detta menas att på 48 timmar rensas allt frysdödat yngel ut från endast 10% av de testade bisamhällena.
Mangum skar ut kvadrater på ca 25 kvadratcentimeter (two-inch squares), lade dem i frysen och tillsatte dem sedan i testsamhällena i North Carolina. Det visade sig att hälften, alltså 50% av de testade bisamhällena, uppvisade HB. Detta är ett mycket tydligt resultat. Utan varroans selektionstryck hade sannolikt inte detta beteende uppkommit. HB spelar en roll i binas motstånd mot Varroa destructor. Dessa tester ägde rum under 2007.
Vad gäller VSH så kan detta vara komplicerat att mäta, speciellt som kvalsternivåerna redan är mycket låga i de samhällen som ska testas. Mangum´s samhällen i North Carolina hade en genomsnittlig infektionsgrad på 628 kvalster under juni månad, och 309 under augusti månad 2009 (Det borde bli mindre än 1%, vilket är väldigt lågt!!!!, Min anmärkning). Han menade att han var tvungen att öka infektionsgraden om han skulle kunna dra slutsatsen att VSH spelade en roll i motståndet mot varroan i hans bisamhällen i North Carolina.
2009 års försök
Mangum burade drottningarna i sex av sina samhällen. Drottningarna var burade tills allt yngel hade krupit ut. Alla kvalster befann sig då på de vuxna bina. Nu släpptes drottningarna ut på en enda kaka för att lägga ägg i denna. När detta skett så burades åter drottningarna. Alla kvalster sökte sig nu till ynglet innan detta förseglades av bina. Efter det skars hälften av ynglet i varje samhälle ut, medan andra hälften lämnades kvar. I det utskurna ynglet fanns samtliga av de ursprungligen nedstigna kvalstren kvar. I det yngel som lämnades kvar skulle nu, förhoppningsvis, bina rensa ut en del. Men hur mycket?
Den initiala infektionen, i denna konstlade situation, uppgick, i ett av försökssamhällena, till 50,3%, medan binas aktivitet sänkte den till 37,7%. Det utgör en sänkning på 12,6%. Den genomsnittliga sänkningen i försökssamhällena uppgick till 13,9%.
Mangum´s reflektioner
Mangum menar att resultatet förmodligen inte innebär att bina kan minska varroapopulationen med 13,9% för varje generation bin som kryper ut. Istället kan resultatet tolkas så att bina varaktigt kan minska graden av infektion (ner till ett slags jämviktstillstånd).
Den artificiellt förhöjda genomsnittliga infektionsgraden (61%) förde Mangum´s tankar till den situation som rådde på 1990-talet. Kvalsternivåerna var då mycket högre än idag och offer skördades dagligen och stundligen, bland bisamhällen såväl som bland biodlare. En hemsk tid!
Mangum menar att försöken under 2009 tydligt visar att VSH har utvecklats genom en naturlig selektion, och att detta är en verksam faktor i hans bins motstånd mot varroan. Andra faktorers inverkan kan dock inte uteslutas. Som exempel på detta nämner han att det kan ha ägt rum en anpassning hos kvalstret självt. Han vill fortsätta att söka efter de faktorer som, var och en på sitt sätt, bidrar till att skapa ett jämviktstillstånd mellan Apis mellifera och Varroa destructor.
Mina
egna reflektioner
Är HB och VSH samma sak, helt eller delvis? Svaret på den frågan är nej. Hur kan man veta det? Jo, bin som selekterats för HB kan paras ut mot bin som inte besitter denna egenskap. Avkomman uppvisar då mycket låg eller ingen tendens till HB. För att denna egenskap ska komma till uttryck krävs att båda föräldrarna bidrar med korrekta gener.
Bin som besitter VSH uppvisar en annan bild vid utparning mot oselekterade bistammar. Avkomman besitter VSH, men bara i hälften så stor utsträckning som den förälder som uppvisade VSH-egenskapen fullt ut. Det räcker alltså med att endast en av föräldrarna besitter egenskapen VSH för att egenskapen skall komma till uttryck hos avkomman.
Vad kan vi göra med tanke på ovanstående. Ja, flera saker borde komma upp på bordet. Observera att Mangum´s bin har ett, genetiskt sett, mycket varierat ursprung. Hans metod för att ersätta förbrukade drottningar medför att detta tillstånd av genetisk variation vidmakthålls. Jag menar att det finns anledning att tro att detta spelar en väsentligt roll. Detta är även Mangum´s uppfattning. I dagens moderna biodling är bistammarna genetiskt konforma på ett nästan groteskt vis, även i de fall man faktiskt vidtar mått och steg för motverka den saken. Dagens bistammar framstår ofta tyvärr som genetiskt kastrerade.
Mangum
odlar sina bin i TBH-kupor. Detta innebär att de bygger sitt eget vax, och
cellerna får den storlek och frekvens som finns givet i binas gener. Kan man tro
att detta spelar någon roll? Mangum går inte in på den saken (han orkar väl inte
ta den fighten också), men det gör numera väldigt många andra. I USA och Europa
finns en växande kår av biodlare som talar om ”Naturlig Biodling”, i vilket de
inbegriper att bina själva måste få bestämma hur deras vaxbygge ska se ut. Den
intresserade kan Googla på ”Natural Beekeeping”. (Åsikten att man uppnått ett
jämviktstillstånd med avseende på varroakvalstret framskymtar här och där.) Ska
vi stänga vägen för denna aspekt? Det tror jag vore oklokt.
Vidare finns ingen som helst anledning att underlåta att odla för HB. VSH kan inte utvecklas utan att kvalstret är närvarande, men med en framsynt avel inbegripande HB-egenskapen kan smällen mildras när varroan väl kommer, för det gör den förr eller senare. Har varroan redan anlänt finns ännu större anledning att främja HB-egenskapen. Hygieniskt Beteende ger, som alla nu har förstått, ett begränsat skydd, men som i kombination med andra faktorer kan spela en viktig roll i binas kamp mot varroan.
Anpassar sig kvalstret?
Mangum nämner som exempel på ytterligare omständigheter som kan påverka graden
av infektion att det kan ha skett en anpassning hos kvalstret självt. Detta är
ett på flera sätt intressant påpekande. Min första känsla var att detta argument
brukar vara ett av de första som tas upp av den grupp av
forskare/konsulenter/biodlare som kritiserar tanken på att bin företer tolerans
mot Varroa destructor; ”Det är inte bina, det är kvalstret”.
Mangum hade behandlat sina bisamhällen i North Carolina fram till och med 2002. När behandlingen upphörde dog fler än hälften på två säsonger. Kvalstret var uppenbarligen i stånd att döda sina värdsamhällen på kort tid. Knappt hälften överlevde dock.
I en bigård sker ett ständigt utbyte av bin mellan de bisamhällen som står uppställda där. Detta gäller även de kvalster som finns i bigårdens samhällen. Bigårdens varroapopulation är gemensam för alla de bisamhällen som finns där, och förmodligen även gemensam med bisamhällen i traktens alla bigårdar. Allting tyder på det. Det innebär att det, genetiskt sett, är samma kvalster i de samhällen som dör, som i de samhällen som överlever. Utslagning av bisamhällen eller, för den delen, avläggarbildning från överlevare, innebär inte att något selektionstryck uppstår med avseende på kvalstret. Någon förändring av kvalstrens ”virulens” kan därför inte ha ägt rum, åtminstone inte av detta skäl.
J
ag har ingenstans, under de 13-14 år som jag har ägnat mig åt att studera vad
som skrivits om Varroa destructor, kunnat hitta något belägg för
tanken på att det är kvalstret som har förändrat sig under den process som leder
till ett jämviktstillstånd mellan bin och kvalster. Det har istället i samtliga
fall handlat om lösa antaganden utan grund. Fram till dess att handfasta
resultat kommer fram så vill jag påstå; ”Det är inte kvalstret, det är bina!”
Till slut
Om inget annat fastnar vid en genomläsning av denna artikel (eller varför inte läsa Mangum´s egna artiklar, se ovan) så vill jag ge följande råd inför framtiden.
– Ge den genetiska variationen högsta prioritet
– Låt bina bygga sitt eget vax (pröva åtminstone med en del bisamhällen)
– Odla för Hygieniskt Beteende redan innan kvalstret kommer
– Inse att med en regelbunden behandling så utvecklas aldrig binas egna motståndsegenskaper (läs:VSH). Vi måste ha en plan för att fasa ut behandlingen. Kan alla hjälpa till här? En plan borde tas fram skyndsamt för att åtminstone sättas i sjön på ett antal isolerade platser.
Avslutningsvis måste myten om att det inte finns några bistammar som är
toleranta mot Varroa destructor avlivas. Internationellt är
exemplen många på tolerans, Wyatt Mangum är bara en i raden. John Kefuss och
Yves Le Conte i Frankrike, Bee Weaver i Texas, Thomas
Rinderer i Louisiana och
Eric Erickson i Arizona är ytterligare exempel på biodlare som för länge sedan,
med påtaglig hjälp av naturlig selektion och utan att behandling fått hindra
processen, skapat varroatoleranta bistammar.
Per Ideström, Ulricehamn per.idestrom@naturligbiodling.se